Första gången jag besökte ADRA Bangladesh kvinnoprojekt var 1992. Projektet hade just startat, och ADRA Banglades höll på att pröva nya metoder för att undersöka om de kunde förbättra förhållandena för fattiga kvinnor i området.
Projektet genomförs i Doladia, en by alldeles utanför staden Mymensingh i norra delen av Bangladesh. Byn ligger intill floden Brahmaputra, en av de stora floder som skär tvärs igenom landet. Första gången jag kom dit såg byn ut som de flesta fattiga byar i landet – husen var byggda av halm och vass, mellan husen slingrade sig stigar av lera, kor gick och betade mellan hyddorna, invånarna hade inga latriner. Det fanns inget som skilde byn från alla andra byar i området.
Och byborna var osäkra på om de ville att jag skulle få komma in i byn. Jag var en utlänning som kom från ett icke muslimskt land, och jag hade kommit för att träffa deras kvinnor. Kunde de lita på mig? Till slut släppte de in mig, och redan det jag såg då var uppmuntrande. Det pekade på att ADRA Bangladesh skulle kunna uppnå de mål man hade satt upp.
Fick lära sig att läsa och skriva
Första steget var att lära kvinnorna att läsa och skriva. Jag minns hur stolta de var när de visade mig att de kunde läsa en tidning. Det var en helt ny erfarenhet för dem. Plötsligt visste de vad som hände på andra ställen i Bangladesh och till och med i andra delar av världen.
De var också stolta när de visade mig vad de hade gjort för att få nya inkomster. De hade fått lära sig att spara, och när de hade gjort det i några månader fick de ett litet lån som de kunde använda till att öka sina inkomster. De visade mig kor som de hade köpt, jordbruksmark som de arrenderade, sand som de skrapat upp från flodbottnen för att sälja till lokala byggmästare. Flera av dem hade köpt en cykeltaxi som deras man körde. De hade så många idéer, och nu kunde de förverkliga dem.
De drömde också om en bättre framtid för sina barn. Nu skulle deras barn kunna gå i skola. Och de tänkte inte föda lika många barn som deras mödrar hade gjort.
Men samtidigt var de försiktiga. När jag skulle åka stod de i en stor grupp alldeles utanför byn. Jag vinkade glatt till dem. De tittade allvarligt på mig, och till slut kom det upp ett par händer som försiktigt vinkade tillbaka. Jag hade fått se vad de hade åstadkommit, men de var inte säkra på hur de skulle se på mig.
14 år senare
14 år senare kom jag tillbaka igen. Vi svängde in på samma smala gata och stannade alldeles intill floden, på precis samma plats som vi hade stannat vid mitt första besök. Men när jag vred huvudet åt vänster och tittade på byn kunde jag inte känna igen den. Där det hade funnits hyddor av halm stod det hus av tegel. Där lerstigarna hade slingrat sig fram mellan hyddorna fanns det raka vägar med tegelbeläggning. Och när jag kom in i byn fick jag se hur ADRA:s arbete hade förändrat hela tillvaron för kvinnorna som bodde där.
Första gången jag var där hade kvinnorna varit mycket försiktiga i sina kontakter med mig. Många av dem var rädda för den långa vita mannen som hade en annan religion än de. De förstod att projektet som de var med i skulle förändra deras liv, men de visste inte hur och var osäkra på om alla förändringar var bra. De visste ännu inte att förändringsprocessen som de nu var del av skulle föra dem längre än de någonsin hade anat.
Kvinnorna som jag mötte nu, 14 år senare, var inte längre rädda. Flera av dem kom ihåg mig från mitt första besök, och nu satt de här på en blå presenning mitt i byn och var ivriga på att få berätta för mig vad som hade hänt med dem. ADRA hade avslutat sitt arbete i byn för flera år sedan, men kvinnorna hade fortsatt det i egen kraft. De använde sina sparade pengar till att ge varandra lån. De hade till och med anställt en person till att sköta administrationen av lånen och hjälpa dem att bli ännu bättre på att läsa och skriva. Deras döttrar hade startat liknande projekt själva.
Vad kunde ha blivit bättre?
Jag frågade dem om det fanns något som de kunde ha gjort ännu bättre. Ja, svarade de, när vi anställde vår administratör skulle vi ha valt någon som kunde engelska. Då hade hon kunnat lära oss att prata och läsa engelska, och då skulle hela världen ha öppnat sig för oss.
Det jag såg var äkta utveckling – utveckling av deras förmågor och sätt att tänka. Tack vare ADRA:s arbete hade de börjat tänka på sig själva på ett nytt sätt, och då insåg de hur mycket de kunde åstadkomma själva.
När det var dags för mig att åka vidare gick jag längs gatan som ledde bort från byn för att komma till bilen som jag åkte med. Då hörde jag någon ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick se tre kvinnor som kom springande. De ropade att jag inte fick resa nu. Jag måste stanna i tre dagar till och vara med när de firade avslutningen av fastemånade Ramadan. Jag skulle vara deras hedersgäst.
Men jag kunde inte stanna hos dem så länge. Jag måste säga till dem att det fanns andra platser som jag måste besöka. Och jag såg hur besvikna de blev.
När jag såg dem stå där framför mig tänkte jag tillbaka på mitt första besök i byn. Då var kvinnorna så tveksamma – skulle de släppa in mig i byn eller inte? Den här gången ville de ha mig som deras gäst i flera dagar. De var inte längre instängda i byn utan hade blivit fullvärdiga medborgare i sitt eget samhälle, och det hade förändrat deras sätt att se på världen runt omkring dem. Det var en stark upplevelse för mig att se att det hade skett en sådan förändring i deras sätt att tänka.
Inte längre ägodelar
När jag kom tillbaka till Bangladesh i år besökte jag även andra platser där ADRA Bangladesh hjälpt fattiga kvinnor till ett bättre liv. Jag såg att samma slags process hade inträffat där. Kvinnorna hade fått nya resurser och ett nytt sätt att se på sig själva. Det hade förändrat deras livssituation, både i samhället och i familjen. Tidigare fick de knappt gå utanför hemmet utan sina mäns tillstånd. De var ägodelar, inte människor och livspartner. Och de blev ofta slagna.
Idag, berättade de, var allting annorlunda. Deras män såg på dem på ett helt annat sätt. De blev inte längre slagna, och man och hustru arbetade nu tillsammans för familjens bästa.
Några av kvinnorna hade till och med beslutat att ställa upp i lokalvalen och bli politiker. Det är ett långt steg från att vara närmast instängd i sitt eget hem till att bli politiker som arbetar för att förbättra tillvaron för kvinnor i området.
Det här är ett exempel på hur utvecklingssamarbete kan förändra tillvaron för människor.