Agnes och Ibrahim About är två av dem. När kriget kom till deras område flydde de till Uganda. Först år 2008 kunde de återvända. De har sju barn. Två av dem är kvar i Uganda där de går i skolan. De andra fem barnen följde med sina föräldrar tillbaka till Sudan. Även Agnes systers barn följde med till tillbaka till hemlandet. När det var dags att åka var deras föräldrar sjuka, så man kom överens om att barnen skulle resa i förväg och föräldrarna skulle sedan följa efter så snart de var bättre. De har inte kommit ännu, och såvitt Ibrahim och Agnes förstår är det nu svårt för dem att komma.

Idyllisk by

Det är en mycket idyllisk by som Agnes och Ibrahim har hjälpt till att bygga upp. De har arbetat hårt. Naturen runt omkring byn är oerhört vacker, men när man ser på åkrarna som omger den förstår man att invånarna är på väg mot en katastrof.

”I flyktinglägret var det mycket svårt”, berättar Agnes. ”Det var trångt och det fanns så mycket människor överallt. De hygieniska förhållandena var inte de allra bästa, men vi hade i alla fall mat varje dag. Nu för tiden tänker jag ofta tillbaka på tiden i lägret. Trots att det var svårt där så är verkligheten här ännu svårare. Vi sådde och vi byggde upp våra hem, men regnen kom inte som de skulle. Det var i april vi sådde och då väntade vi på regnen. De kom i juli, men de var mycket oregelbundna och det regnade alldeles för lite.”

Maten slut vid jul

”Idag lever vi på sötpotatis och sesampasta. Normalt skulle det här vara skördetid, en tid av överflöd. Men vår majs och våra jordnötter, våra sojabönor och vårt sorghum har torkat fullständigt. Idag äter vi det som skulle vara utsäde för nästa års skörd. Vi har mat fram till slutet av december, men sedan finns det ingenting som vi kan äta. Jag kan inte se någon annan utväg än att vi får ta med oss alla barnen tillbaka till flyktinglägret!”

Ibrahim arbetar som lärare. Hans lilla lön räcker till att ge de två barnen i Uganda möjlighet att fortsätta sin utbildning, men det blir inte mycket över till att köpa mat åt den stora familjen.

”Våra döttrar går ut i bushen och letar reda på vilda växter som de kan sälja för pengar”, fortsätter Agnes. ”Och vi försöker också dryga ut maten med det. Sedan hugger vi ner träden här i området för att kunna sälja dem till ved. Det är många som stannar och köper vid vägen, och på det sättet får vi lite pengar till mat. Problemet är att det är så svårt att få tag i någon mat, för det är brist överallt idag. Det vi kan köpa är mat som har transporterats från Uganda och den är mycket dyr. Men vad ska vi göra?”

”Vart ska vi ta vägen?”

Det finns förtvivlan i Agnes röst när hon talar. Man ser i hennes anletsdrag att hon har varit med om mycket. Hon och familjen flydde från krigets fasor. De var så lyckliga när regeringen och olika organisationer arbetade tillsammans för att människor skulle ha möjlighet att flytta hem igen. ”Vi längtade hem, till vårt eget, till våra åkrar och till den fantastiska naturen som finns här” säger Agnes. ”Vi visste att om vi arbetade hårt skulle vi kunna få en bra framtid här i byn. Idag har våra drömmar grusats och vi oroar oss varje dag. Vart ska vi ta vägen?”

Framför Agnes finns en liten hög med sötpotatis. Den ska räcka länge. Hennes två döttrar håller på att skala sesamfröna. Bakom dem finns majsåkern men där växer det inte en enda majskolv. När regnen kom började bladen grönska men då var det för sent för att det skulle kunna bli en skörd. Nu finns det nästan ingenting för familjen att äta.

Glada att få återvända

Anton Alla kommer ut från en av hyddorna när vi kommer på besök. Han är en lång man, lång och mycket smal. Han är en människa som har varit med om mycket i sitt liv.
”När kriget var som värst flydde jag med min bror till Uganda”, berättar han. ”Vi bodde i ett flyktingläger, och där fick vi mat och hjälp. Vi bodde där i många år. Men vi längtade hem. I lägret gifte jag mig med en ugandisk kvinna och vi fick ett barn. Men livet i ett läger är inte lätt och det slutade med att vi skilde oss och hon flyttade då tillbaka till sin föräldraby. Jag och min bror, som har åtta barn, ville flytta tillbaka till Sudan. När vi som bodde i lägret fick möjlighet att göra det var han och jag bland de första som gav sig iväg. Vi fick med oss matolja, majs och andra förnödenheter.”
Jag tittar på hans hydda. Där har han spikat upp de tomma oljedunkarna på dörren för att de ska vara ett skydd.

Torkan tog skörden

”Och när vi kom hit odlade vi upp en stor del av vår mark. Vi har mycket mark”, förklarar Anton. Han pekar med handen och visar på enorma fält med majs, hirs, jordnötter och bönor. Men majsen är vissen, hirsen uttorkad, och bönorna och jordnötterna är bara en brun, vissnad massa av stjälkar. Man kan se hur hårt de två bröderna har arbetat för att få igång sitt jordbruk. Varje dag har de arbetat många timmar i den heta solen för att åter igen få känna att de har möjlighet att påverka sin framtid.

”Jag vill inte tillbaka till flyktinglägret”, säger Anton sorgset. ”Det vill inte heller min bror och hans familj, men vad ska vi göra? Snart har vi ingen mat kvar. Utsädet vi skulle använda nästa år måste vi äta upp idag för att stilla vår hunger, och då äter vi ändå inte mer än två måltider varje dag. Min bror och jag har pratat om att vi nog måste börja hugga ner träd för att tillverka träkol. Många som kör förbi här köper träkol, så på det sättet kan vi få pengar till att köpa mat som handelsmännen från Uganda kommer körande med.”
 

Ond cirkel

När vi frågar Anton vad det kommer att leda till om invånarna i området hugger ner alla träden så skrattar han lite ironiskt: ”Jag vet att det är en ond cirkel. Vi hugger ner träden, och då kommer inte regnen. Vi kommer snart att leva i ett ökenlandskap. Men verkligheten är ju att vi måste ge mat till våra barn. Vi måste överleva, och just nu har vi inte någon annan möjlighet kvar.”
 

När vi frågar Anton om han skulle vara villig att plantera ett träd varje gång han hugger ner ett, så tittar han allvarligt på oss och säger: ”Om vi fick plantor så att vi kunde plantera ett träd varje gång vi måste hugga ner ett skulle jag verkligen göra det. Men idag har vi inga möjligheter att köpa plantor och börja plantera. Någon måste hjälpa oss i den här situationen, men jag vet inte varifrån hjälpen ska komma. Vem bryr sig om oss som bor här långt borta i ett hörn av Sudan? Vi är så vana vid krig och elände att vi har svårt att tro att det finns människor som verkligen vill oss väl. Vi är vana vid att kämpa för vår överlevnad, med Guds hjälp, men just nu känns det mycket tungt.”