Gång på gång hade Faith upplevt sorgen av att se en av sina systrar komma hem sjuk och svag. Hon hade sett hur systrarna hade försämrats allt mer, upplevt förnedringen de hade utsatts för. Hon hade fått uppleva att föräldrarna behandlade dem som om blotta åsynen av dem var smittsam – ingen fick röra vid dem, ingen fick äta med samma bestick, ingen fick sitta på en stol som de suttit på. Hon hade upplevt hur rädslan hade förvandlat hennes föräldrar till hårda, okänsliga människor.
Faith tyckte att det var fel av föräldrarna att handla så. Gång på gång hade hon tagit över vården av systrarna. Hon hade hållit deras händer när de varit i smärta. Hon hade tvättat dem och gjort allt hon kunnat för att de skulle få det så bekvämt som möjligt. Hon hade varit där och stött och tröstat dem när rädslan för döden varit alltför synlig i deras ögon. Hon hade tagit hand om deras barn, delat med sig av sina egna kläder utan tanke på att hon själv kunde bli smittad.
Ville veta varför hennes systrar dog
Faith längtade efter att få veta sanningen – vad var det för slags förbannelse som tog syster efter syster ifrån henne i döden? Vad var det för farsot som gjorde att den gamla traditionen att alla skulle få se den döda före begravningen nu helt åsidosattes? När den ena systern efter den andra lämnade jordelivet sveptes de i svarta plastsäckar för att inte smittan skulle sprida sig. När alla hennes fem systrar hade dött hade Faith fått nog – hon måste få reda på vad det var som hade drabbat dem. När hon fick höra att ADRA erbjöd en femdagarskurs för dem som ville veta mer om ”Ais”, som föräldrarna kallade sjukdomen, var hon en av de första som anmälde sig.
Det hon fick reda på ändrade hennes liv. Nu förstod hon att hiv och aids är en virussjukdom. Det var ingen förbannelse som hade drabbat hennes systrar. Sjukdomen var inte så smittsam att man inte kunde äta från samma tallrik, dricka ur samma mugg eller röra vid den sjuka. Tänk om hon hade vetat detta tidigare! Tänk om hennes föräldrar hade förstått!
Var inte smittad
Tyngd av sorgen efter sina systrars död och bördan av att ta hand om flera av deras barn (Faith var själv gift och mor till två barn) började hon med att testa sig själv och sina syskonbarn. Till sin stora lättnad var hon själv inte smittad, men av de fem syskonbarnen som systrarna lämnat efter sig var två hiv-positiva – de bar det dödliga viruset i sin kropp.
Genom ADRA-kursen utbildade Faith sig till att bli hiv- och aidsstödjare, och hennes första uppgift var att se till att hennes syskonbarn fick bromsmediciner och näringsriktig kost. Men hon ville göra mer för att inte andra skulle gå samma öde till mötes som hennes systrar: ”Det var inte aids som dödade mina systrar så fort, det var avståndstagandet, allas attityder runt omkring dem, den kränkande behandlingen, förnedringen och skammen”, säger Faith sorgset. Nu ville hon hjälpa någon annan innan det var för sent.
Faith hade sett hur en av sina grannar, Elizabeth, blivit allt sämre. På senaste tiden hade grannen blivit mager och hostig; hon gick ofta omkring tillsammans med det minsta av sina barn som såg håglös och trött ut.
Blev övergiven när hon blev sjuk
Elisabeth var fyrabarnsmor. Hennes man hade övergett henne när hon blivit sjuk. Hon var nu mycket dålig, fattig och ensam. Hon var säker på att hon snart skulle dö – men hur skulle det då gå för hennes barn? Hon tänkte speciellt på Apiwe, hennes sjuårige son. Han var inte som andra barn – han hade så lätt för att bli sjuk och var ständigt trött, och hon märkte att han hade så dålig aptit.
Faith började besöka Elisabeth med den hjälpsamhet som är en tradition i Queenstown i Sydafrika. Hon kom med lite mat ena dagen, hjälpte Elisabeth med tvätten en annan dag, tog hand om Apiwe när hon märkte att Elisabeth var trött, och med tiden växte en vänskap fram mellan dem. Faith märkte att Elisabeths hosta tilltog och att hon blev allt sämre. Faith förstod att nu måste hon börja prata med henne om aids. Varsamt började hon berätta om sin egen erfarenhet, om sina systrars sjukdomsförlopp men också om den utbildning hon just fått. Hon berättade att det fanns hopp och att det fanns mediciner som skulle kunna göra Elisabeth friskare.
”Jag skulle aldrig ha lyssnat på Faith om hon inte redan hade gjort så mycket för mig och varit en så god granne och vän”, säger Elisabeth, som med Faiths hjälp kom till en klinik. Där fick hon bekräftat att hon led av tuberkulos. Hon fick mediciner, testade sig för hiv och fick besked att både hon och Apiwe var hiv-positiva.
Trodde att allt var slut
”När jag fick det beskedet trodde jag allt var slut. Nu var det bara att lägga sig ned och dö, kände jag, men Faith höll hela tiden mitt mod uppe. Hon fick mig att inte ge upp. Hon gav mig en strimma hopp om att allt kanske inte var helt hopplöst”, berättar Elisabeth.
”Vi har blivit så goda vänner under det senaste året”, säger Faith. ”Sorgen över att jag förlorade fem systrar gjorde att jag sökte mig till någon annan för att hjälpa henne med de kunskaper jag fått. Jag har fått en ny syster. Jag har inte alltid någonting att hjälpa Elisabeth med. Hon har många bekymmer som tynger henne, men jag säger då alltid till henne: Dela din börda med mig, då blir den lättare att bära. Ibland har jag bara en axel åt Elisabeth att gråta mot, men det är bättre än ingenting alls.”
Har fått ett nytt liv
De två ”systrarna” kramar varandra och vänskapen lyser om dem. ”Faith har gett mig ett nytt liv”, säger Elisabeth. ”Jag trodde att livet var slut, men det är inte över. Idag mår jag bra. Jag går på behandling och det är underbart att märka hur mina krafter kommer tillbaka. Det är också underbart att se hur Apiwe blir bättre och bättre för varje dag som går. Snart är han stark nog att gå tillbaka till skolan.”
”Att vara hiv-positiv är inte detsamma som att ha aids. Vi måste hjälpa till att ge människor denna kunskap. Okunskap och stigmatisering dödar människor idag. Jag vill hjälpa dem att leva, vill ge människor hopp. Det finns en positiv framtid även om man är hiv-positiv”, avslutar Faith vårt samtal medan hennes två små barn jagar ifatt Apiwe vars ansikte lyser upp i ett härligt leende. Trots alla svårigheter känner de två systrarna att framtiden ser ljus ut för dem och deras barn.