Väl framme såg vi hur eleverna, i sina blåa skolskjortor, marscherade mot oss i två långa led på var sin sida om vägen. ”Our dear visitors, we are happy to welcome you, we are happy to welcome you!” (Våra kära besökare, vi är glada att få välkomna er, vi är glada att få välkomna er) sjöng de. Det var verkligen en häftig känsla och ett mycket varmt välkomnande.
Hjälpte till att bygga skola
En av del utbytet gick ut på att vi skulle hjälpa dem att bygga på en av skolbyggnaderna i Araka som hade förstörts under kriget. Det gick mest ut på att bära stora tunga tegelstenar, men vi fick även prova på att mura och bära vatten. Arbetet var tungt och svettigt, men vi fick se resultat och det kändes kul och att få hjälpa till och känna att man gjorde nytta. Efter arbetet åkte vi tillbaka till vårt guesthouse för en efterlängtad dusch och lunch. Maten smakade alltid fantastiskt gott och bestod ofta av ris, bönor, chapati och god frukt.
Förutom att bygga fick vi också besöka skolor som ADRA hade hjälpt till och fortfarande hjälpte till att bygga. Rektorerna och lärarna som visade oss runt berättade hur tacksamma de var för all hjälp de fått och vad den betydde för dem. Det var inspirerande att se och höra. På eftermiddagarna blev vi guidade runt i orten där vi bodde, Maridi. Barnen som såg oss på vägen lämnade sina lekar och följde efter oss istället. Vid ett tillfälle var det några av dem som undrade vad min tandställning var för något. En av tjejerna som kunde engelska fick översätta för dem och de tyckte att det var väldigt kul. Vi träffade många barn vilket jag tyckte var roligt. De älskade att stå framför kameran och posera. De små barnen lärde vi klapplekar och vi dansade med dem. Efter det satt de i knä på oss.
Inte samma stress som i Sverige
Något som fascinerade mig var hur speciellt de små barnen tog hand om varandra. De bar omkring på sina yngre syskon och tröstade dem när de grät. De var nästan som extra föräldrar åt varandra. Jag fick en del tankeställare under resan. Först och främst funderade jag över hur bra jag har det, nästan för bra. Jag är frisk, har mat att äta jämt och tak över huvudet men alltid finns det något att klaga på. Aldrig är man nöjd. Många av dem vi mötte hade förlorat en hel del i kriget men ändå var de tacksamma och glada över vad de hade. De hade inte heller samma stress och brått som vi har här i Sverige. Allt gick i ett avslappnat tempo, folk var glada, hälsade på varandra överallt, gästvänliga, öppna, man blev glad och avslappnad av att vara där!
Sist jag var till Afrika var jag 7 år gammal och besökte mina släktingar i Ghana med min familj. Det var så pass länge sedan att denna resa till Sudan kändes som första gången. Jag kommer aldrig att glömma den! Efter den här resan känner jag att jag vill besöka Ghana igen och verkligen se och lära mig mer om landet, kulturen och människorna.
Ellen Bernardsson