På den tiden hade Burkina Faso ett annat namn – Övre Volta. Det var märkligt att bo i ett engelsktalande land mitt emellan tre fransktalande, men minnena av besöken i ”Övre Volta” var alltid intressanta – det var som en oas att komma till enkla hotell där det faktiskt fanns mat och dryck att beställa, det var alltid fullproppade mataffärer att besöka och landet hade en spännande kultur som var olik den i Ghana.
Det har hänt mycket under de minst 25 år som gått sedan jag var där, och det är svårt att känna igen sig i Ouagadougou (huvudstaden) när vi rullar genom de tysta gatorna sent på kvällen.
Här blir jag erbjuden att bo hemma hos Elisabeth De Santos, ADRA-ledaren i landet, istället för att bo på ett opersonligt hotell. Efter snart två veckor på olika hotell är jag tacksam att få komma till en mer hemtrevlig miljö.
52 anställda
Mina reskamrater (Helena Bådagård och Anders Malmstigen från Svenska missionsrådet) under resan till Mali och Togo, skall besöka en annan organisation och våra vägar skiljs åt. Vi har haft mycket intressanta upplevelser och mycket roligt tillsammans, och det känns lite tomt när de hoppar av vid ett ”guesthouse” i utkanten av staden.
Mötet med Elisabeth (från Brasilien) och resten av ADRA Burkina-”teamet” blir en mycket positiv överraskning. Det är 52 personer arbetar inom ADRA, men det är inte mer än sju personer som arbetar inom administrationen. Två av dem är volontärer – den ena, James, kommer från England. Hans fru arbetar för regeringen med ekonomi och tjänar så pass bra att James har beslutat sig för att arbeta gratis inom ADRA. Han är en underbar människa som verkligen brinner för att arbeta med människor som har det svårt. Han är hjärnan bakom många projekt och genomför samtidigt som han studerar (han läser på deltid in en mastersexamen i internationellt utvecklingsarbete) också ett projekt där han hjälper kvinnor som blivit beskyllda för häxeri så att de får någonstans att bo och någonting att göra med livet.
Flera volontärer
Gamaliel är en annan volontär som får volontärlön. Hans fru arbetar för en stor internationell firma i staden och han brinner också för att göra någonting för andra med de gåvor han har. Han arbetar mest inom ekonomiavdelningen.
Nästa morgon vaknar jag lite för tidigt – känner att det inte var helt tillräckligt med de fyra timmarna som jag sovit under natten. Men jag förstår att vi har en fullspäckad dag och därför är det bäst att gå upp.
Det är en varm och andlig atmosfär i huset där Elisabeth och hennes man José bor. Deras tre vuxna barn bor i USA och redan tidigt berättar Elisabeth om hur traumatiskt det var med födelsen av två av hennes barn. Hon har totalt fött sex barn, men ett blev ett sent missfall, två dog tidigt och de två påföljande förlossningarna var mycket traumatiska. Hon är så tacksam för livet och för sina barn – det riktigt lyser om henne!
Hjälper kvinnorna
Efter frukost och andakt är det dags att besöka ADRA-kontoret och de människor som arbetar där. Sedan bär det iväg till den första av många byar som vi skall besöka under dagen. ADRA Burkina Faso har arbetat mycket med decentraliseringsarbete i många byar. Ett arbete som de känner väl och har fått goda resultat av. Vi träffar flera ”traditionella byledare och den första vi träffar är en kvinna. Genderperspektivet är viktigt här också.
En av de kvinnliga borgmästrarna som har stora drömmar om att få ett mer rättvist Burkina Faso.
Vi åker sedan till flera byar. I några av dem där ADRA har arbetat under många år planeras det verksamhet i inom en nära framtid.
Det första vi bjuds på i varje by är vatten (det dyrbaraste som finns) och en ojäst hirsdryck. Båda serveras i kalabasser.
Det märks stor skillnad på de byar där ADRA redan har arbetat och där de inte varit tidigare. Kvinnorna i de byar som inte haft något ADRA-projekt är mycket mer reserverade. De sitter långt ifrån männen i en egen grupp och när vi ställer frågor direkt till kvinnorna så är det hövdingen som svarar åt dem.
I byarna där ADRA har arbetat sitter män och kvinnor tillsammans. Kvinnorna är mycket mer öppna och är inte rädda för att diskutera!
Nästa dag går resan till Caforma – en yrkesskola som på slutet av 70-talet byggdes upp med medel från Sida. Skolan har faktiskt fungerat ända sedan dess, och statistik som har gjorts över elevernas framtid efter utbildningen på skolan visar att 2/3 av eleverna har gjort mycket bra ifrån sig när det gäller att försörja sig och sina familjer. Flera har arbetat med storskalig odling och lyckats lägga grunden för flera affärer som får sina grönsaker och frukter genom dem. Det är speciella odlingstekniker som lärs ut på skolan, anpassade till det torra klimatet i Burkina Faso.
Ledaren för skolan är en tidigare elev som längtar efter att låta nya elever få del av all den kunskap han själv fick när han var elev här.
Att vandra runt bland raka led av papaya, apelsin- och citronträd och se de små plantskolorna där man förodlar alla växter innan man planerar ut dem, att se eleverna ute på fälten där de planterar rad efter rad av nya grödor är imponerande. Både män och kvinnor är elever vid skolan och de berättar hur de längtar efter att lära allt om hur de kan ”tämja” sin egen natur för att kunna försörja sig i framtiden.
En ansökan för skolan har lämnats till Svenska missionsrådet tidigare med inte beviljats pga att man inte vill stödja institutioner. Jag förstår ändå att denna plats har betytt och betyder mycket för människorna som studerar här.
Lärde sig odla under årets torra del
Hamadou, som är rektor för skolan, berättar att han blev kristen just på Caforma.
Han kom för att studera då han hört att skolan erbjöd mycket bra jordbruksutbildning. Han hade tidigare studerat vid en statlig skola och fått en hel del grundkunskaper, men Caforma gav honom någonting nytt. Bland annat fick han lära sig att odla under torrperioden när man normalt inte odlar för att det regnar så lite. Genom att odla alternativa grödor och använda nya odlingstekniker fanns det möjligheter att odla även under årets torra del och på det sättet öka tillgången på mat för den egna familjen.
När Hamadou gick på skolan förstod han att det inte bara var jordbruksteknik som han lärde sig. Under andakterna i veckorna och gudstjänsterna på helgerna fick han också höra talas om Jesus och det dröjde inte länge förrän han gav sitt liv helt till Jesus. Det är ett beslut han aldrig har ångrat säger han, ” livet har varit mycket spännande efter den tiden – tänk att jag nu är rektor på den skolan som gav mig så mycket”!
Burkina Faso är ett torrt land, men det växer ändå hirs här och eftersom vi är här i hirsskördens tid ser vi många åsnor som drar hem hirs till de fina sädesmagasinen.
En annan skörd som också uppskattas är ”bisappe” – en blomma som man sedan gör en söt, röd dryck av, mycket god. Det är kvinnorna som tillverkar drycken.
Dagarna går fort och förutom besök i byarna blir det träff med personalen på ADRA-kontoret, genomgång av projekt och planering för framtiden.
När veckan är slut tar Elisabeth mig med till marknaden. Där finns underbara frukter och fina hantverk.
Västafrikanska musikinstrument är välkända och det finns stora stånd med trummor och alla möjliga andra instrument. Trummorna staplas på varandra.
Men det finns också mycket fina vävda tyger.
Korgar av alla de slag är någonting som man hittar i de flesta länder i Afrika.
Det är fredag kväll när vi rullar hem mot Elisabeths och Josés hem. Där blir det kvällsmat och kvällsandakt tillsammans med flera församlingsmedlemmar från Sydamerika.
Nästa dag fyller jag år och jag blir bjuden på en extra god frukost. Efter gudstjänst i en av de mindre kyrkorna runt Ouagadougou tar Elisabeth och hennes man med mig till ett stort granitfält där det anordnas skulpturtävlingar vartannat år – det är underbart att gå och titta på de olika konstverken – vilken fin födelsedagspresent!
Ett av konstverken som jag fastnar för heter ”Vandring mot ljuset och sanningen – ju närmare du kommer ljuset och sanningen ju mindre blir du själv och istället för att betrakta dig själv som en viktig kung blir du som ett barn, enkel och ödmjuk”.
Orden som guiden uttalar blir ett eko av det Jesus sade: ”Om du inte blir som ett barn kan du inte komma in i Guds rike."
Det är sent och mörkt när planets motorer bryter tystnaden. Ljudet blir till slut ett muller som det nästan går att somna till – minst åtta timmar kommer det att ta innan vi landar i Europa igen.
Siri Bjerkan Karlsson
ADRA Sverige