Mali – vid Nigers strand

Annars har jag bilden av ett ökenlandskap med den väldiga Nigerfloden som slingrar sig genom landet som en orm. Befolkningen är på ca 12 miljoner och det finns mindre än 1 000 adventister i landet.

Mötet med landet, folket och historien fascinerar mig.

Tillsammans med två representanter från Svenska Missionsrådet landar i Bamako på natten. Det har varit en mycket lång dag med många timmars väntan i Frankrike. Trängseln är total på flygplatsen. Människor springer hit och dit och erbjuder sina tjänster - att bära de nyanlända besökarnas väskor. Det går långsamt med formaliteterna, passkontroll m.m., och köerna blir längre och längre och det finns inget kösystem; människor armbågar sig fram men blir ibland skickade tillbaka längst bak i någon kö av en vakt, ibland får de stanna kvar.

Äntligen i säng!

Klockan är mycket när vi kliver ut i den relativt svala kvällen. Vi letar bland alla ansikten efter en kvinna som vi inte känner, men som skall vara ADRA-ledare i landet. Där står hon - Karla, en liten kvinna med stora bruna ögon, och hon hälsar oss välkomna. Det känns skönt att någon är där och möter oss. Vi blir förda till ett hotell och vid tvåtiden på morgonen får vi äntligen somna.

Nästa dag blir det rundvisning på ADRA-kontoret och möte med personalen. Totalt arbetar ca 40 personer med olika ADRA-projekt i Mali. På eftermiddagen reser vi iväg till Kolikani där vi kommer att påbörja ett projekt för familjer. De som deltar i projektet kommer att få lära sig att läsa och skriva. De får grundläggande hälsoundervisning och får även lära sig alternativa jordbruksmetoder som hjälper dem att få bättre och tåligare skördar.

Märkligt instrument

På kvällen bjuder vi ledningen för ADRA Mali på middag. Vi äter på en mycket traditionell restaurang där två koraspelare redan sitter och stämmer sina instrument. Koran är en fascinerande skapelse som låter som en korsning av en gitarr och en harpa. Redan på 1500-talet skrev äventyrsresenärer om det här märkliga instrumentet som hade så många strängar och som var underbart att lyssna till när det spelades av en skicklig musikant. En av de mest kända koraspelarna i världen kommer just från Mali.
 

Ljuvlig musik inramar vårt samtal hela kvällen.

Nästa dag skall vi resa till norra delen av landet, över den mäktiga Nigerfloden - men bilen vill tydligen inte! Vi har knappt kommit utanför Bamako när en varningslampa börjar lysa och det börjar tjuta i bilen. Vi stannar hos en lastbilsmekaniker – han kan inte hjälpa oss. Det är bara att vända och åka tillbaka till en mekaniker som ADRA känner väl. Han lagar felet på kort tid och vi är snart på väg igen. Den här gången kommer vi knappt över floden förrän samma sak händer – tjut och blinkningar. Vad göra? Det är bara att vända ytterligare en gång. Den här gången bestämmer vi oss för att byta bil. Vi får tag i en bil som har öppet flak, och där lämnar vi allt bagage att täckas av damm från vägen!

Efter lunch kommer vi äntligen iväg på tre till fyra timmars resa uppåt i landet till Segou.
Där arbetar ADRA med kvinnoprojekt. De innehåller flera olika delar:

• Att hjälpa kvinnorna bilda grupper för att de tillsammans ska kunna bli starkare
• Att ge läs- och skrivundervisning
• Att lära kvinnorna att spara och olika aktiviteter som de kan göra för att öka sina inkomster
• Att ge ett litet lån till varje kvinna så att hon kan få igång en liten verksamhet och på så vis få lite mer inkomster till familjen.

Byar som liknar labyrinter

Vi stannar på ett litet hotell i Segou och därifrån åker vi nästa dag till flera olika byar för att titta på verksamheten.

I den första byn vi kommer till slås jag av hur byarna liknar labyrinter – varje fyrkantigt lerhus har en innergård som är omgärdad av en mur av lera som är ca en och en halv meter hög. De enda öppna utrymmena är där djuren och brunnen finns. Jag tänker att det inte alltid kan vara så lätt att hitta i de små byarna, speciellt då för barnen.
 

Men var är klassrummet? Jo, mitt i byn finns samlingssalen, som är gjord av grenar och halm. Där under är det svalka för solens varma strålar. Alla sätter sig ned på hemvävda fibermattor – några skrangliga stolar har placerats ut. Jag misstänker att de är avsedda för oss.

Det är en stor grupp kvinnor som möter oss, alla klädda i sina vackra färgade tyger och med ökenkvinnans värdighet i sin hållning. Kvinnorna visar vad de har lärt sig – att läsa och skriva. De har också lärt sig olika livsnära kunskaper om bl.a. hygien – alldeles för många spädbarn dör i Mali. Med hjälp av mycket billiga och enkla kunskaper kan många spädbarn räddas.Kvinnorna får lära sig om olika sjukdomar och hur de sprids, de lär sig om sina rättigheter och skyldigheter enligt Malis lagar. De lär sig också att spara och att arbeta i grupp.
 

Till slut får gruppen ett litet lån för att lära sig hur man kan arbeta med att förmera sitt kapital.

Kvinnorna har massor med tankar på hur de kan få bättre inkomster:

• Odla lök och sedan steka den och sälja – det vill alla köpa!
• Tillverka batikkläder
• Plantera bättre skördar och sälja överskottet
• Tillverka tvål – för både den egna hygienen och för att sälja

Vi besöker en grupp just när kvinnorna skall få sitt första lån – det är en stor dag för dem!
 

I Mali får jag ett nytt namn – Jeneba Diera. Namnet betyder att jag tydligen tillhör en speciell stam. När jag sedan kommer till en av de andra byarna får jag ett annat namn, för där tycker kvinnorna inte alls att jag skall bära den andra stammens namn, det är ju självklart att jag tillhör deras stam istället!

Det är hirsskördens tid, så många är ute på fälten och skördar. En sak är man säker på – människorna i Mali kommer inte att lida av järnbrist, eftersom hirs innehåller mycket järn. En del av hirsen hängs upp som ett offer till andarna så att skördarna ska fortsätta att bli bra.

Flera av kvinnorna jag möter berättar om hur det är att lära sig läsa – ”det är som att få ljus när man är i mörker”. Det låter nästan klichéartat men när de berättar hur underbart det är att kunna hjälpa sina barn med deras läxor, hur de nu kan skriva en lista när de skall till marknaden och vet vilket värde det är på pengarna de får tillbaka när de betalar för en vara, så förstår man uttrycket mycket bättre. Det är så mycket vi tar för givet, vi som så tidigt lärt oss läsa och skriva och aldrig behövt fundera på hur det skulle vara om vi inte hade kunnat det.

Att lära sig läsa och skriva är, som en kvinna uttryckte det, ”ett sätt att komma närmare mina barn”. Alla vi som har barn upplever väl att våra barn växer om oss när de blir äldre, men för många kvinnor i Mali kan den tiden komma redan när barnen börjar i skolan. Detta gäller speciellt pojkarna, eftersom de prioriteras när det gäller att skicka barnen till skolan. På det sättet blir det verkligen utkristalliserat att pojkar och män är bättre och duktigare än flickor och kvinnor. Pojkarnas respekt för sina mödrar växer när de upptäcker att de också kan läsa och skriva.

Sex månader är kort tid för att genomföra utbildningen, men under halva året måste kvinnorna vara med i skördearbetet, och då finns inga möjligheter för dem att studera, så det gäller att ta vara på den tid som finns för att lära sig så mycket som möjligt.

Det kanske viktigaste med projektet är, förutom att kvinnorna får lära sig att läsa och skriva, att det bildas små kvinnogrupper. I Mali är man inte van att göra detta. Kvinnogrupperna gör det möjligt för kvinnor att prata med varandra om livet i allmänhet. De stärker kvinnorna i olika beslut och i gruppen kan de få tröst och hjälp när livet är svårt.

Mali betyder flodhäst – men inte såg jag en enda riktig flodhäst under tiden jag var i landet. Men de finns tydligen där, och man har blivit så imponerad av dem att man har uppkallar landet efter detta stora, starka och ibland skrämmande djur som också finns i Nigerfloden.

// Siri Bjerkan Karlsson